Maken var så trött igår så han toksomnade och jag låg lite och läste i boken om adoption - banden som gör oss till familj.

Många vuxna adopterade är skeptiska till adoption själva - och säger sig känna sig mer hela som människor när de själva får biologiska barn.
Det gjorde mig ytterligare lite mer nedstämd och tänkte att självklart skulle jag väldans gärna ha ett biologiskt barn - som är likt mig och som jag kan se fysiska likheter med maken i osv osv... Vi skulle inte sticka ut på något sätt och vår ekonomi skulle någonstans vara sargad av föräldraledigheten men aldrig på det sätt som det blir nu. Om vi skulle tänkt lite längre där och då i juli 2008 - och adoption var lika fast föränkrad i mig som i maken - redan där och då. Då skulle vi haft ett litet bröllop i all enkelthet och vår bröllopsresa hade gått till landet för att hämta ett barn.
Men efter all jävla skit vi gått igenom ville vi ha ett bröllop för att fira vår kärlek (svennebanan) och följa med mina andra familjemedlemmar när de åkte till Asien i år för att fira semester (och min styvfars födelsedag) tillsammans HELA familjen.

De två kostnaderna tillsammans hade självklart gett oss en GRYM startsumma till "kakan" men i vår strävan efter att få fira vår kärlek och inte ställa in allt på grund av adoption. (som om det var en sjukdom) känns det surt efter.

Jag kunde inte somna direkt och kände att tårarna kom där jag låg där i mörkret på min kudde... Jag kände att jag inte ville vara ensam med min sorgsenhet så jag väckte maken och sen grät jag på hans arm och vi låg och pratade...

Han sa att han var så trött på att känna sig så utpekad och "FEL". Först kan vi inte få barn på egen hand, sen kan inte läkarna hjälpa oss, efter det får man utstå allt möjligt motstånd av hemutredaren och nu får vi våra drömmar krossade på banken...

Hur mycket ska man orka?

Det var på något sätt ändå så skönt att få gråta ut igår. Det var faktiskt länge sen jag grät och jag vet att det är som balsam för själen.

Samtidigt tänker jag på hur min pappa alltid har gnällt som sin genomusla ekonomi och hur min bror ifrågasatte hur han ska ha råd att ge julklappar till alla i vår familj...

De tjänar nog det dubbla emot vad jag gör. Men de har också mycket dyrare omkostnader med stora hus som slukar pengar. Men vi har ju alltid lyckats ge julklappar till alla och klarat av alla hinder hittills. Såklart kommer vi lösa även det här på något sätt. Men det känns tungt och tufft och jävligt motigt...

Och jag känner mig återigen ensam - rådlös, håglös, balanserar på knivegen...

En mening vår hemutredare sa nånstans mitt i smeten har fastnat:

"ni verkar inte tillräckligt förberedda"

och den meningen ringer i mina öron, kanske har hon rätt.

Jag funderar på HUR det kommer sig att jag känner så?

När vi höll på med IVF var jag den som plöjde igenom Internet efter råd, stöd, tips, metoder, lösningar, mirakel, kliniker, läkemedel, undersökningar, resultat...

Vi gjorde verkligen allt, vi försökte, vi ställde frågor, vi träffade en annan läkare för en andra åsikt, vi testade akupunktur, jag tog kontakt med människor på nätet som hade varit med om mirakel och så vidare...
Jag vrängde ut och in på mig själv i min strävan efter att få lyckas.

Men det gick inte.

Någonstans stukades mina förhoppningar, min lust att undersöka alla möjligheter, min framtidstro, min längtan, min självkänsla och mitt självförtroende. Jag gjorde allt men det räckte inte.

Otillräckligheten, återigen!

Nu är vi åter inne på samma område. HUR ska människan orka - alla motgångar ska överlevas. Under 2009 sparade och gnetade och strävade vi efter att uppleva gemensam lycka på vår bröllopsdag. Jag gjorde inbjudningarna själv, lagade all mat, köpte så mycket vi kunde second hand, gjorde alla dekorationer och sånt själva. Vi försökte verkligen snåla in på det vi kunde...

De som haft ett någorlunda stort bröllop VET vad det kostar - även om man gör mycket själva...

Vi sparade ihop en hel del själva, vi fick några mindre bidrag från våra föräldrar men det var ju vårt bröllop och vår hittentills största dag. Och jag är så glad och lycklig över att vi gjorde som vi gjorde. Det var verkligen vår lyckligaste dag! Och det var en sån energiboost att få stå brud!

Men varifrån ska jag få energi nu? Jag tänker att jag skulle köpa en lott och vinna... Eller spekulera i aktier med de pengar vi har sparat.

Men turen är inte på vår sida - vi kan inte vinna pengar eller lyckas med aktier - för vi är inte födda med den turen, vi har inte kontakterna som kan hjälpa oss att spekulera i aktiemarknaden. Vi har inget arv att inkassera...

Vi är hopplöst förpassade till de otursfölföljdas skara.

Ska vi backa bandet och vänta med att skicka ansökan till landet i det här läget, för vi har inte pengarna.

Det känns surt och bittert att behöva bromsa och gå till föräldrarna tror jag inte hjälper. De har nog inte mycket att skjuta till...

Jag önskar att jag kunde få gå hem och fundera på min kammare istället för att stå på jobbet med tårar i ögonen och ett spelat intresse för alla människor som kommer och stör mig. För idag är det en sån dag - då alla stör! Åh vad jag önskar att jag hade ork.
Nöden är kreativitetens moder. Jag vet det. Inspiration kommer, transpiration blir resultatet. Någonstans önskar jag att min make var mer lik mig. Att vi måste kavla upp ärmarna och ta tag i det här. Idag har jag sagt upp båda mina kreditkort här på morgonen. Det gjorde mig absolut ingenting. Jag funderar på vad jag kan göra för att dryga ut vår inkomst, vad kan vi dra in på, göra mindre av. Vi har ju redan införskaffat en hel del till Kakan med minsta möjliga peng. Vad kan vi sälja för att få in ytterligare pengar? Kan vi offra tid och ta ett extrajobb?

Hur ska vi göra för att få ihop slantarna? Jag vet att min hjärna mal på det det här medans maken inte fungerar på samma sätt...

Var finner jag orken?

 

Kvarnlyckan

19 november 2010 10:05

Åh vad jobbigt, tänker på dig.

Ingen kan göra allt, vara föreberedd för allt. Man kan inte heller låta bli att leva i nuet för att framtiden möjligtvis innebär något.

Kram

http://kvarnlyckan.wordpress.comh

 

Mh

19 november 2010 14:07

så ledsen för eran skull...vill skriva några rader till dig privat och inte här, har du någon mail address? har inte kommenterat här förut, men känner att jag skulle vilja tipsa dig lite hur ni kanske kan göra, gör så ont att läsa det du skriver.Kram

litenlangtan

19 november 2010 14:49

Hej Mh, vu kan skriva till mig på adressen knytaband@spray.se!
Tack för din omtanke!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...