Någonstans har saker hänt. Någonstans känner jag mig skyldig till min egen ’död’. För det är så jag känner mig. Att i samband med att jag slutade slå på mig själv, slutade dränka mina känslor och tankar i alkohol, slutade känna mig som ett missförstått geni och började inse att jag måste förändra mig själv så dog jag en smula. Kanske är det faktiskt så. Att jag dog och en ny person föddes. Den nya människan hade andra behov, andra idéer och andra tankar och känslor. Kanske fanns behovet av andra vänner också. Men det har inte hängt med. Saker och ting har glidigt förbi mig, i några fall i rasande tempo. Där jag stått stilla och bara stampat har människor träffat nån, flyttat ihop, förlovat sig, fått barn och fått ett till… Det är så otroligt sorgligt alltihop. Där jag fortfarande väntar på att mitt mirakel ska göra entré är jag grovt omkörd och bortprioriterad. För där existerar bara ”familjelivet”. Man umgås bara med de absolut närmaste för man hinner inte med. Eller så umgås man bara med absolut likasinnade. För det finns inte utrymme för fler. Eller så umgås man bara med dem som bekräftar en för stunden. För man orkar inte se sig omkring för att upptäcka om någon saknas… Jag har tappat många fina vänner för jag orkade inte fullfölja mitt kamikazeuppdrag. Jag orkade inte stå och se på när fler ”självmordspiloter” kraschar sina liv mot ett nytt berg helg efter helg, månad efter månad, år efter år…

Jag har försökt få med mig en del av dem till o-bygden där vi numera bor. Jag har försökt öppna mig och dela mina tankar, minnen, upplevelser och finnas som ett stöd för dem som är på samma otursföljda plats i livet. Men de frågar aldrig tillbaka – hur vi mår… Jag bjuder till och in och upp. Men inte fan är det någon som tänker på mig i de här tiderna. Nånstans kan jag tänka att jag borde hålla käften och stänga ute allt och alla för vem fan orkar umgås med en gnälliga bitterfittan som jag är ibland. För att vårt liv mystiskt nog hamnade på paus. Kanske finns jag i någon människas tankar just nu. Men inte tillräckligt påtagligt för att de ska orkar ringa, skriva eller fråga hur jag mår, vad jag tänker på eller om vi vill vara med och leka… De hoppas att vi ska roa oss själva. Det har vi gjort förut. "Det är nog ingen fara med dem. De gillar ju att umgås med varandra. Det säger de ju hela tiden…" Maken undrar tillockmed om det beror på honom. Att han är så tråkig. Jag kan inte tänka mig något sämre förslag på orsak. Nä jag tror att jag antingen grävt den här graven åt mig själv genom att hålla hårt på integritet, prioriterat fel eller att jag bjuder till för lite själv. Jag ÄR en dålig vän, nåt annat kan det ju inte handla om?! Jag har nämligen en lång tradition av att skada mig själv och ge mig själv skulden för allt ont som händer. Den sitter i sen länge länge. Den har funnits med så länge så den i många fall är den enda sanningen…

Jag har faktiskt skrivit till några av mina vänner på FB och frågat vad de har för planer till nyår. Om någon vill komma till oss så ordnar vi gärna med kalas. Om de redan har planer så kanske vi kan få följa med.

jag skrev till dem jag vill var med. ingen har svarat.

jag skrev att jag gråter lite inombords som statusrad. nu gråter jag på utsidan också. tårarna trillar.

maken skickade SMS. *älskar dig*

orkar inte svara honom för jag vill ha någon annans bekräftelse på att jag är en människa av kött och blod, med känslor och berättelser som är värda att lyssnas till. jag vill vara med. känna att jag hör till och väljs in.

jag har valt min man och han har valt mig. vi har däremot inte valt att stå utanför resten av livet. vi har inte valt att vara barnlösa. vi har inte valt att vara ensamma.

 

Hedda

21 december 2010 19:39

Usch så ledsamt! :( Finns det ingen empati, undrar man. Idag är jag själv ledsen pga kollegor som har betett sig. Nånstans ser de flesta bara till sig själva för det är enklast.

http://heddasdagbok.wordpress.com

 

Sara

21 december 2010 22:09

Jag känner igen mig till viss del i det du skriver, har själv befunnit mig där du är idag - att stå utanför, att vara "dom som inte har barn". Har känt att vi många gånger "valts" bort vid fester eller andra sammankomster pga att vi inte har barn.
Vi har inte heller något stort umgänge,några få gemensamma vänner som vi bjuder och blir bjudna till, men kan ibland sakna nåt mer, djupare.....
Många vänner, båda från min sida och min mans har "fallit" bort genom åren, dom som ALDRIG ringer tillbaka eller frågar hur man mår, dom som BARA ringer när dom själva behöver hjälp, men ALDRIg kan ställa upp tillbaka. Jag sörjer inte dom "vännerna", men jag kan sakna att de som jag kallar för mina vänner blir färre och färre.
KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...