Det här med barn... Ibland undrar man om man är normalt funtad som håller på så här och "kämpar" för att uppnå det där med familjeliv. Det verkar ju ändå vara ett enda pusslande med tid hit och dit. Det känns som att alla föräldrar har dåligt samvete, något eller någon eller alla kommer i kläm på ett eller annat sätt. Relationer som inte underhålls och brister. Ungar som går igenom allsköns faser och ena dagen passar potatismos och andra dagen passar det inte. Sömnlöshet. Aktiviteter. Föräldramöten. Bus och upptåg. Mobbing. Föräldraförsäkring, jämstäldhetsbonus, föräldrapenning. VAB. Barnkalas.

Ha, ja ibland undrar jag om jag verkligen är frisk huvudet. Många många gånger under vår resa har vi snackat jag och maken - VILL vi verkligen det här. JA. Man ransakar sig och undrar om det är värt allt besvär. JA. Det blir ett rungande JA på alla frågor. Men riktigt VARFÖR vet jag inte.
Jag närmar 40 och eftersom jag levt större delen av mitt liv ensam eller i hop med en eller flera människor så är det inte någon stor grej att vi blir fler. Jag är van vid att serva och hjälpa till och anpassa mig. Jag är van vid att hålla igång ett "maskineri" och ett hushåll - även om jag numera har en man som är väldigt delaktig till skillnad från tidigare i livet.

Det är helt overkligt hur ett barn kan komma att vända uppåner på allt men samtidigt komplettera vår syn på oss själva.
Och kanske hur andra ser på oss.

Många gånger har jag bitit i kinden och gråtit i kudden och legat sömnlös över saker som sagts eller gjorts eller varken sagts eller gjorts...
Jag är tillbaka vid det känsliga ämnet om barnlösheten.

A har bjudit oss på barnkalas. Varken jag eller maken är speciellt sugna på att gå dit. Dels har vi haft en helg utomlands och gjort en massa saker som vi inte brukar göra och är lite trötta efter ledigheten...
Dels bestämde vi förra året för att det var sista barnkalaset med A vi gick på då.

Ändå är det tungt och det tar emot att tänka tankar om det här. Jag vill inte gå dit som enda paret utan barn. Det är tungt nog ändå som det är med all denna väntan. Dels är det ju så att vi aldrig pratar adoption i de sammanhangen. Då är allt bortblåst - vår väntan blir som osynlig...
De få gånger jag träffat de här tjejerna/mammorna ensamma så har det då och då pratats adoption - men aldrig när vi träffas med barn och män... Det är lite märkligt.

För övrigt finns det ju inget som helst att prata om. För väntan är så otroligt dryg och långsam nu så jag vet inte vad. Känslan går inte att beskriva - ibland upplever jag att människor nästan är upprörda på oss för att det tar tid. Vi kan ju verkligen inget göra. Men för varje dag som går blir jag plågsamt medveten om att våra förhoppningar om barn innan jul i år - 2011 - bara är illusioner...

Nu är vi ju tillbaka i verkligheten igen och då är väntan som ett enormt frågetecken som hänger ovanför huvudet på en hela tiden... Man hukar lite för att inte slå i det... Man känner sig tyngd under det och gömmer sig ändå till viss del bakom det...

  
Nästa veckas jobbkläder kanske?

 

Hedda

4 oktober 2011 18:21

Ett råd från mig - gå inte på kalaset! Det märks att du verkligen inte vill och man mår inte bra om man tvingar sig. Hitta på en ursäkt eller säg som det är... Kram!!

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

4 oktober 2011 18:51

Jag lyder goda råd - vi har bestämt idag att vi inte ska gå...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...