Jo tanken var att våra vänner och familj ska kunna följa "kakan" lite fram närmare under tiden fram till för vårt möte.

Där kommer skrivas i lite mer lättsamma ordalag - det kommer kanske finnas bilder på oss och på "kakan" och på omgivningarna i landet. Både maken och jag blir författare där...

Ni får jättegärna hänga med dit - MEN - jag vill be er att låta bli att lämna era bloggadresser om ni kommentarer där, om ni gör det så går jag att spåra tillbaka hit genom mina kommentarer i era bloggar... och här vill jag vara ifred och kunna "tänka högt" både om vänner och familj!

Jag litar på att ni gör mig den här tjänsten!
"Kakans" egen blogg heter:

kakanturochretur.bloggplatsen.se

Där finns inte mycket att hämta just nu men det kommer att fyllas på efter hand! Nu är det dags att gå till sängs... Imorgon kommer snickare/VVS-kille... En grej att bocka av på listan...

Helgen har runnit förbi... jag har jobbat 7 dagar på raken och var ganska trött men vi var bjudna på middag hem till ett par vänner under lördagkvällen och det var jag pigg nog att orka med.
De har en dotter som är 11 mån och hon var glad och tjock och luktade som små godingar gör... Jag fick mysa lite med henne i famnen innan det var dags för henne att lägga sig...
Så kom frågan - Hur går det för oss?
Jag berättade, maken är ju den tystare av oss och detsamma gäller hennes kille så det var vi brudar som gafflade på. Hennes kille däremot reste sig och kom fram och omfamnade mig av glädje för att vi faktiskt SKA bli föräldrar!

Så vi pratade om stort och smått om landet, status på var vi är nu, vad som väntar i framtiden, varför, därför, när då hur då, frågorna var många... Men de var ärligt intresserade och ställde mängder med frågor...

Och för första gången kände jag inte att jag ville slå till personen i fråga som säger:
-Då kanske ert barn blir jämngammalt med mitt...
För det har vart lite känsligt har jag märkt...
Jag har nog tyvärr fastnat en del i "liten, ny och formbar" när jag har tänkt på mitt barn...
Nu är det okej att att tänka att vår unge kanske blir både större och äldre än de flesta jag känners telningar...

Well, igår var vi på Hem & Villamässa och det enda fynd vi gjorde där var två pekböcker för småbarn... vilka kan komma till anvädning när vi ska träna på svenska ord!

Igår kväll ägnade vi en bra stund åt att gå igenom hemutredningen, punkta upp de saker som behöver kompletteras med enligt oss, sortera papper och sätta in i pärmen för Adoption 2010 och kolla så vi har kopior på allt fortfarande.
Vi skrev ner lite formuleringar och idag ringde vår hemutredare efter lucnhen och vi kom gemensamt fram till att vi skickar över det vi skrivit ner så får hon formulera om det och sätta sin namnteckning på det. Vi har ju i princip skrivit hemutredningen själva så varför skulle vi inte skriva tillägget?
Har mailat lite med kontakten idag också och hon ville också kika igenom det vi skrivit så att allt är med...

Bra, det känns som om vi är på G iaf och att vår hemuterdare inte kommer sätta sig på tvären mer... Det är så jobbigt bara att allt ska sägas med ett stön och en djup suck... (åååh vad jobbbbbigt allt blev nu!)

Sen har jag precis fått kontakt med en kvinna i vår lilla hemkommun... De har haft samma hemutredare och de är några månader före oss...

Idag kom ett mail att de blivit utsedda till en flicka på 8,5 månader!

Och det häftigaste av allt - de har bara haft sina papper i lander i 10 veckor! Galen tanke!

Jag har fått nys om en spjälsäng som nån ville skänka bort så en chaffis på mitt jobb ska försöka hämta upp den på onsdag... Den är omålad och det blir perfekt för min del - jag ska pimpa den under väntetiden... :-D
Imorgon kommer våtrumskillen/snickaren och ska kolla på räcke/badrummet...
På fredag ska jag fixa nytt pass så det är klart! Vi kommer nog också ta sprutor ganska omgående så att det hinner bli klart också... Vi tog ju Havrix i våras så vi ska se vad vi behöver fylla på med...

ja, det var det hela för nu...

Igår tänkte jag ringa till pappa men jag gjorde det inte - för jag har för mig att han jobba sen då jag är tidig... alltså skulle han inte kunna prata.

Idag kom han in på jobbet och jag berättade för honom att vi kommit fram i kön och att vi skall skicka in vår ansökan och han ska bli morfar, kanske så tidigt som till sommaren redan...

Inga överdrivet glada miner, inga direkta följdfrågor, inga grattis - ganska beige mottagande av mina glada nyheter...

Well, well... alla kan inte bli uppåt-väggarna-glada...

Men nu i efterhand tänker jag på min brors berättelse om deras nya soffa:
Brorsan och hans tjej har renoverat sitt allrum i källaren och skaffat sig en ny bred soffa...
Pappa med sambo är på besök och kommer ner i rummet och börjar genast klanka ner på soffan...
-åh nej, det är en sånd är soffa som vi äldre inte kan sitta bekvämt i och än mindre ta oss upp ur sen...
Det är en vanlig soffa och VEM i hela friden sitter med ryggen mot bakre kudden och fötterna i golvet i en soffa nu för tiden?

Nästa kväll kommer brorsans sambos föräldrar på besök och rusar ner i undervåningen för att "spana in den nya soffan!"

När pappan kommer ner i rummet gör han ett soffdyk och landar på rygg och vräker sig ordentligt och utbrister:

-FY FAN VILKEN SKÖN SOFFA!

Ungefär samma ålder på folket - men totalt olika som personer...

Vem vill man bjuda hem igen?

Pappa ska komma tillbaka till jobbet imorgon på förmiddagen. Kanske orkar jag påtala att jag inte velat ringa honom - just på grund av att vår kommunikation går ut på att jag ringer och njuder in mig själv...
jag vill att han/de bjuder till mer - det måste visa intresse de också.
Vår relation kan inte bygga på att JAG driver den framåt...

Kanske orkar jag påtala min tidigare ilska och ifrågasätta hur det blev som det blev?
Sen kan jag efterlysa lite mer intresse för vår "kakan" också kanske?!

Hade efter jobbet en supermysig förkväll med min vän från FL... Hennes lilla kille har blivit stor nu, 9½ månad och glad och sprallig! Vi tog en lång promenad i Slottskogen och sen fikade vi på Linnégatan!
Jag berättade att jag nu är "havande" :-D
Hon blev skitglad och sen pratade vi en hel del om allt och hon delade med sig av en bra men tråkig nyhet - Jag delar hennes glädje och sorg såklart...
Jag förstod på henne att hon tyckte det var svårt att kanske prata med just mig om det men jag försäkrade henne om att det är helt okej. Jag är snart ifatt henne... allt kommer bli bra även för mig!

Hennes ödmjukhet och empati inför mig och våra medsystrar är beundransvärd! Tänk om alla tänkte och agerade som hon? Hur annorlunda skulle det inte se ut i världen då?

På vägen hem sen ringde mamma... jag berättade att nu var vi officiellt igång och hon blev jätteglad! Dessutom hade hon postat något till oss, eller till "bäbisen" eller barnet rättade hon sig snabbt. Till er alla!

Jag hoppas det kommer fram imorgon, jag är jättenyfiken!

Gott att han åtminstone mamma ombord på den här skutan...
Hoppas att vår hoppiland-kalle-hemutredaren har hittat den där livbojen vi saknar...
Annars driver vi bara...

NU måste jag sova... nattinatti!

Alltså. Det är väl ingen hemlis att jag inte gillade vår hemutredare... Sist när medgivandet hade fel ålder tvingade jag min snälla man att ringa henne (jag kunde liksom inte behärska mig och jag var så arg. och jag beordrade honom att BLI ARG.)
Nu behövdes inte det men det är ändå helt bedrövligt att A L L T ska ta sån tid och att allt ska suckas fram och att hon noterat att medgivandet var fel men inte gjort något åt det förrän vi tog kontakt med henne...

Nu fick jag mail från vår AC-kontakt med allt som behövdes komppletteras med...
*suck*

När hemutredningen är ställd mot Colombia ska vissa specifika saker vara med och eftersom hon hade dessa punkter i sin ägo men inte vi så var det ju ändå med lite osäkerhetskänsla som vi på sista träffen satt och lyssnade när hon rabblade igenom de punkter som ska vara med...

När vi sen fick hemutredningen för påläsning så var jag så arg och ledsen över hur illa skriven den var så jag kunde inte ens tänka på vad för punkter vi saknade och behövde fylla på med...

SÅ nu måste vi förmodligen träffa henne IGEN och gå igenom de saker som ska kompletteras med. *URK* jag känner motvilja...

vill. inte. alls. träffa. henne.

Men, det är mycket man inte vill och nu när vi ÄR på G så är det bara att ta tjuren vid hornen och görat. punkt.

Så idag ska jag ringa familjerätten och söka henne för att boka in ett nytt möte. För jag anser att hennes anteckningar INTE kan innehålla all info om allt eftersom vissa punkter kändes nya för mig...

Well. Det är väl som att gå till tandläkaren, det ska bara göras...

Bra är dock att jag anmält intresse till en googlegrupp som handlar om landet och där finns ett antal personer som adopterat/vill adoptera och där finns massa info om hur saker går till. Där finns också ett par som är några månader före oss i rullorna och väntar BB som bor i samma trakt. De har haft samma hemutredare och jag ska maila henne för att höra om hennes åsikter om henne är desamma...

Idag ska jag också försöka ringa till löneadministartören och höra mig för om ett arbetsgivarintyg och föräldraledighet och hur många semesterdagar jag har kvar osv...
 

Ähum... Jag har shoppat idag med... fast på loppis :-D
Jag gick till vanliga loppisen här i krokarna och shoppade ett par söta snickisar för 30:- och nån liten babyleksak... om inte vår lilla "kaka" kan fatta intresse för den så kan den säkerligen glädja nån annan liten spädgris - 10:- var inget som brände hål i fickan...

Vidare hittade jag en trappgrind för 50:- men eftersom jag skulle vidare till spanskan så var det liksom inte nån bra idé att släpa på den. Betald och klar får den stå och vänta nån vecka på att få komma hem.  

Jag som tänkt vänta till efter handlingarna är skickade med att outa detta mer offentligt kan helt enkelt inte hålla käften... jag måste få berätta om "kakan"... Till alla! Hela tiden!

:-D

Vidare har jag tänkt att vi kanske måste starta en ny blogg - en som vänner och familj kan få läsa - de ska ju inte behöva hitta till den här och läsa bakåt om sig själva...
Den här får vara kvar men framöver blir det nog en rumsrenare version och kanske får den lösenord och bildmaterial osv...

Och självklart får ni hänga med på den om ni vill! Mer info kommer när det är officiellt - maken vill nog också kunna skriva där tänker jag!

Jag skulle ringa till vår lönetant idag på jobbet och höra mig för lite kring arbetsgivarens inställning till adoption rent teoretiskt men jag fick inte tag på henne - får ringa imorgon. Jag måste väl ha ett arbetsgivarintyg har jag förstått och det är så att mitt företag betalar ut en klumpsumma till nyblivna mammor på 3000:- när de klämt ur sig barnet. Jag ska fråga om det gäller även adoptivmammor... tveksamt va? Men ibland kan företaget överaska...

Hur har ni det på era arbetsplatser?

Eftersom jag ska bli förstagångsmorsa så vill ju jag ha på pränt alla framsteg som vårt barn kommer göra. Tänder, ord, utvecklingsfaser och såvidare...
Och självklart skulle jag vilja samla dem i en bok a'la "mina första år"...

Och lik förbannat ser varenda en av de där böckerna likadana ut...

"Första ultraljudsbilden"
"Så här mådde mamma under graviditeten"

"Första sparken kändes ..../.... 20...."
"Jag var .... lång och vägde .... gram"
"Först var jag mest lik ......... och sen blev jag mer lik ...................."
"Vi stannade ..... dagar på BB"

Ja, ni som har kämpat med barn ett tag vet hur de där böckerna ser ut. Det blir många sidor att riva ut om man skulle köpa en sån där :-D

SÅ jag har letat efter en som var mer neutral i sitt tilltal och inte lika bedrövligt gullig... En som inte var så normativ...
Och idag hittade jag den här "ÄLSKADE BARN" som jag ska önska mig i julklapp eller nåt.
Den har en liten rad som handlar om graviditeten - allt annat är fräckare, neutralare, roligare och snyggare... Inte rosa eller blå, inte att du är mammas och pappas avbild, inte att du är född på BB i Sverige, inte att du självklart har en mamma och en pappa ens... den är gjort för att passa alla familjer; oavsett etnicitet, regnbågsföräldrar, adoption, bonusbarn, plastsyskon you namne it!

Rätt så dyr men det kan det vara värt! Jag gillar den och ska minsan se till att skaffa den på något sätt!
Tillexempel så ser sidan med födelseuppgifterna ut så här!   

Jag köpte också den helt nya boken ADOPTION

vi får se om den är något att ha. Jag tänker att den kan vara bra att lämna som boktips till familjen om inte annat...

Jag kommer nog att lämna en recension längre fram när jag läst klart den. Det som känns lovande är att det är en modernare bok. Det känns som om mycket av literaturen som finns kring adoption är lite äldre - här är det speglingar från de första adoptionerna på 50/60-talen och reflektioner och jämförelser med adoptioner längre fram, 80-talen och framåt. Vi får se hur den utvecklar sig. En omedelbar slutsats som författaren gjort sig är att i de familjer där öppenheten kring adoptionen är viktig verkar barnen känna sig mer tillfreds med sitt ursprung och kanske inte lika "rotlösa"...
Nu har jag inte hunnit många sidor men jag fick intrycket av att man förespråkar öppenhet och för mig är det en självklarhet!

Maken kom hem och vi skålade i lite bubbbel, tänk vad praktiska de där småflaskorna är, som rymmer 2 små glas av goda söta bubbliga droppar! Och tänk vad bra att slippa vara gravid för då hade vi ju inte kunnat skåla!
Fick redogöra för samtalet för maken, och sen satt vi där vid köksbordet och fånlog...

Sen visade maken de kläder som han hade köpt på stan på vägen hem, en liten mjukisdress i grått med Barbaskön på magen! Supersöt!
Han är väldigt klädintresserad och att han också känner sig delaktig och gör inköp till vårt barn känns roligt! Jag ska väl inte få ha monopol på det!

Åt en utsök middag som fick en att tänka tillbaka på sommarens grillkvällar, sen kollade maken fotboll och jag bloggade på pysselbloggen och gjorde spanskaläxan...

Idag var det inte så kul att gå upp; storm och regn... jag har ju inget val, bara att klä på sig regnkläder och knalla till jobbet...

Har talat med min ena chefskollega idag och berättat att nu väntar vi snart också barn och att vi hoppas det ska gå fort att få BB...

Hon var glad för vår skull men vittnar också om den här totala okunnigheten! Där människor är så totalt frågande när det kommer till länders krav, vilka val vi kan och inte kan göra och jag tror att de flesta som man möter och börjar prata adoption med lever med föreställningen att vi kan välja kön på barnet...
I de allra flesta fall svarar jag:

-Fick du välja? Och så ler jag stort...

En av våra städerskor, själv bördig från Brasilien, sa igår - jag trodde det var lätt att adoptera...
Och hon häpnade över kostnaden...

Det är ibland svårt att motivera varför och hur det kommer sig att saker är som det är i adoptionsvärlden. Men det är ett bra moment att öva på, HUR vi ska bemöta människors nyfikenhet och besvara frågor på ett sätt som förklarar och får dem att fundera vidare...

Det som är svårt i nuläget är ju att spekulera i vad det blir för en knatte eller "kakan" som maken kom på att vårt namn på det "lilla okända barnet" blir...
"Brunkakan" sa jag, det är en mjuk typ sockerkaka med kryddor (typ mjuk peppparkaka) från trakten där maken kommer ifrån... Och vårt barn kommer ju med största sannolikhet vara brun :-D

Så härmed är det officiellt - nu väntar vi på att få skicka ansökan om att adoptera "kakan"...

Nä nu är det hög tid att skriva ihop den där ansökan till det bästa jobbet som jag så gärna vill ha (jupp, det är ett nytt favoritjobb som är sökbart nu!)

Gick in på bolaget och köpte några småflaskor med bubbel - man vet ju aldrig när man behöver skåla igen liksom!

Sen en kortis in på Kappal men deras barnkläder var inte så roliga...

Vidare till Bibblan och letade efter lite böcker... hittade en om adopterade vuxna och en som uppfostran och utveckling... 

Gick sen hem i ösregnet och kokade the, tände ljus och lyssnar på '2 steg från paradise med Håkan Hellström' och tar det lite lugnt...

Så ringer det på hemtelefonen (vilket det i princip ALDRIG gör) och jag tänkte att det var väl mamma som ville veta lite mer om att vi ska komma igång - jag hade skickat SMS under dagen och mamma skrev tillbaka att "hon hade faktiskt rätt iaf då" eftersom hon sa häromdagen att det nog inte var så lång tid kvar för oss...

MEN det var vår AC-kontakt som ringde! Och NU är det officiellt då - vi är startklara och hon skulle läsa igenom ansökan med "landets ögon" och se om det var något vi behövde komplettera med och maila det till oss.
Vidare får vi hjälp av någon annan på AC om vad som ska med till landet.
Vi pratade lite om barnen, gången i landet, barnhemmen, kontakten i landet, resan, fotona och allt möjligt... :-D

Jag är ganska cool känner jag... inte så där förvirrat snurrglad som man kan se folk bli...
Behärskat cool och mer nyfiket frågvis än upprymt knasglad...

MEN det har kanske inte landat än?! Att det är på G! VI ska bli föräldrar under 2011! Det är ju fan helt crazy!

Man måste dö några gånger innan man kan leva sjunger Håkan!

Jo dött har jag gjort många gånger, vi har haft besvikelser och motgångar, tro mig... Vi är luttrade och härdade... Livet tillsammans med maken har kantats av dem... oturerna...

Och såklart finns det fallgropar kvar och det kommer bli knas på vägen dit och det måste vi vara jävligt medvetna om...
Men innan nästa år är slut kanske vi kan vara föräldrar?! VI!

Tjoho!

Pratade med min bror idag och de har kvar allt till sin dotter och behöver vi låna ihop något till fotona som ska skickas så är det inga problem! Jag gick omkring med tumstocken för att mäta och måtta och räkna och planera och tänka häromkvällen...
Det behöver ju åtgärdas en del saker här, vi har ju en livsfarlig trappa tillexempel. MEN idag har jag tagit kontakt med en hantverkare som ska komma och kolla på de sakerna i nästa vecka. Kanske får jag tummen ur och maila snickaren jag pratade med i somras också för en offert!
Det är på G! Dags att agera och planera, strukturera och projektera är ju min starka sida! Haha, nu har jag fått mitt nya projekt - barnanpassa vårt boende! Gott!

Nu väntar jag på att maken ska komma stampandes upp på bron och då ska jag ta fram de fina champagneglasen vi fick i brällopspresent och möte honom i dörren med bubbel och mysbyxor...

Vi är på väg mot vårt livs resa och vår bästa dag i livet!